kärleken svider på riktigt, allt, så sant det är

Jag har tyckt förut att jag brutit ihop, men nu krossades mitt liv verkligen till grus(liksom i samklang med att hela världen verkade vara på väg att gå under). Nu skäms jag när ja tänker på allt jag utsatt honom för under de månader vi var ihop . Döm om hans förvåning när han upptäckte att den gladaste mest självsäkraste kvinna han någonsin träffat i själva verket - på tu man hand - blivit ett svart hål av bottenlös sorg. Då grät man igen och kunde inte sluta. De va då han började dra sig tillbaka , och det var då jag fick se den andra sidan av min passionerade romantiske hjälte: en man som var enslig som Robinson Crusoe, kylig att ta i och i behov av större privat utrymme än en hjord bisonoxar.
Detta plötsliga känslomässiga baklängesmarch skulle blivit en katastrof för mig i vilket läge som helst, eftersom jag är planetens mest tillgivna livsform.
Jag är osäker och klängig och behöver mer omsorg än ett gäng för tidigt födda trillingbäbisar. Hans reträtt gjorde mig bara ännu mer klängig, och min klängighet fick honom bara att dra sig undan ännu mer, och snart var han på vild flykt undan min störtflod av tårar och vädjanden: "Vart ska du? Vad är det som hänt med oss?
(Dejtingtips: Killar älskar sånt.)
Sanningen var att jag blev beroende av honom. Beroende är kännetecken på alla förälskelser av typen vild och förblindad passion. Det börjar med att man får något av föremålet för sin dyrkan-nämligen en berusande, hallucinogen dos av något man aldrig ens vågat erkänna att man önskat sig. En känslomässig speedball, kanske av bedövande kärlek och eggande spänning. Snart börjar man få behov av den intensiva uppmärksamheten, bli lika hungrig och besatt som vilken knarkare som helst.
När man inte får sin drog blir man snabbt sjuk och galen av abstinens(för att inte tala om förbittrad man blir på langaren som uppmuntrade beroendet i början men nu vägrar att förse en mer av det goda.. trots att man vet att han har en gömma nånstans, förhelvete han har ju gett bort de gratis hela tiden,
I nästa fas sitter man utmärglad och darrar i en vrå och vet inget annat än att man kan sälja sin själ eller stjäla från grannarna bara för att få det där underbara en gång till.
Under tiden har föremålet för ens dyrkan blivit avskräckt. Han tittar på en som om han aldrig hade sett en förut och absolut inte älskat en med upphöjd passion. Det ironiska är att man knappt kan klandra honom. Vad har man blivit? Jo ett patetiskt vrak som inte ens man själv känner igen.

vi har fortfarande våra stunder på dagarna, men på natten i sängen blir man ensam överlevande efter en atomvinter-han drar sig undan från mig så det syns , längre och längre för varje dygn som om ja har något smittsamt. Jag börjar gruva mig inför nätterna som om de är tortykammare. När ja ligger där bredvid denna vackra killes, oåtkomlig, sovande kropps grips jag av panik, sugs in i en virvel av ensamhet och omsorgsfullt detaljerade självmordstankar(inte riktigt så illa, men visst kommer tankarna ibland). Det gör ont i hela kroppen. Det kändes som om jag är nån sorts primitiv apparat med en fjäder som spänts mycket hårdare än den är avsedd för - den kan utlösas när som helst!!

Nu spelas:i´m gonna be-the proclaimers
Jag ser fram emot:hälsa